Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse inom forskarutbildningsämnet.

I den allmänna studieplanen "Utbildning på forskarnivå i religionshistoria" stipulerar lärosätet tydligt kraven för behörighet för de doktorander som antas till utbildningen samt målen för denna. Här berörs frågor om både allmän och särskild behörighet. För den sistnämnda stipuleras i planen att sökande har "med godkänt resultat genomgått kurser på avancerad nivå om minst 30 högskolepoäng i religionshistoria eller religionsvetenskap med religionshistorisk inriktning inklusive ett examensarbete om minst 15 högskolepoäng." Detta tolkar bedömargruppen som att sökande inte kan antas till utbildningen utan att ha förkunskaper i det specifika forskarutbildningsämnet. Den allmänna studieplanen fastställer även vikten av tidigare dokumenterad kompetens i form av bland annat vetenskapliga publikationer och en formulerad forskningsplan. Enligt bedömargruppens uppfattning är kraven på dessa punkter väl formulerade och en god garant för att lämpliga kandidater antas till utbildningen.

Likaledes motsvarar de mål som stipuleras i den allmänna studieplanen bedömargruppens förväntningar avseende bredd och specialisering inom området inklusive dess metodologi. Målen motsvarar även de krav som kan ställas gällande förmågan att tillämpa teori och metod självständigt och kritiskt, och därmed medelst egen forskning väsentligt bidra till kunskapsutvecklingen. Den allmänna studieplanen anger även ramar för utbildningens utformning och även här finner bedömargruppen en balans mellan bredd och specialisering. Utbildningens omfattning på 240 högskolepoäng indelas i kurser (totalt 60 högskolepoäng) och avhandlingsarbete om 180 högskolepoäng. Obligatoriska kurser för alla studerande är "Religionshistoriska forskningstraditioner" (7,5 högskolepoäng) och "Aktuell religionshistorisk teori och metod" (7,5 högskolepoäng), samt även kursen "Vetenskapsteori och forskningsetik" (7,5 högskolepoäng).

Vad gäller övriga kurser (45 eller 37,5 högskolepoäng) anges i den allmänna studieplanen att dessa "ska väljas så att de bidrar till att examensmålen uppfylls", och enligt självvärderingen förverkligas detta i praktiken inom ramen för den individuella studieplan som utarbetas mellan doktorand och handledare. I självvärderingen preciseras dock att kurserna fokuserar på endera en fördjupning av de tidigare obligatoriska kurserna och/eller "breddade kunskaper inom religionshistoria med historisk-filologisk och/eller etnografisk-antropologisk inriktning". Härutöver tillkommer möjligheten att avlägga kurser i högskolepedagogik om högst 7,5 högskolepoäng och andra kurser som väljs i anslutning till den enskilde doktorandens avhandlingsprojekt. Det här öppnar enligt bedömarnas uppfattning för många olika möjligheter, vilka även väl exemplifieras i självvärderingen. Lärosätet skriver också i sin självvärdering att " huvudhandledaren ansvarar för att kurserna, samt examinationen inom dessa, sammantaget uppfyller de relevanta examensmålen". Det betonas även att huvudhandledaren bär ansvar för att detta dokumenteras i de individuella studieplanerna, och att kurserna tjänar behovet av både bredd och specialisering till nytta för doktorandens progression, vilket är något som bedömargruppen vill lyfta fram som positivt.

Både i den allmänna studieplanen och självvärderingen betonar lärosätet att utbildningen i huvudsak är strukturerad kring ett kontinuerligt deltagande i seminarier, konferenser och workshops. Härtill kommer handledning samt uppmuntran att publicera artiklar relaterade till avhandlingsprojekten. Det framgår dock inte huruvida det vid Stockholms universitet finns specificerade, kvantitativa krav formulerade för detta. För bedömargruppen framstår det som något oklart om doktoranden under utbildningen exempelvis bör delta ett visst antal gånger i seminarier, eller författa ett visst antal publikationer. Bedömargruppen identifierar således ett framtida utvecklingsområde för lärosätet att här göra ett förtydligande vad gäller utbildningens utformning och genomförande.

Systematisk uppföljning görs av utbildningens utformning och genomförande i syfte att säkerställa måluppfyllelsen. Resultaten av uppföljningen omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

De huvudsakliga redskapen för uppföljning har delvis redan påtalats inom aspektområdet Miljö resurser och område, och bedömargruppen konstaterar att den systematiska uppföljningen av utbildningens utformning och genomförande säkerställer måluppfyllelsen i tillräcklig grad och omsätts i konkret kvalitetsutveckling. De individuella studieplanerna intar en central roll för kontinuerlig uppföljning av progression och fokus. Av självvärderingen samt genom intervjuerna framkommer ytterligare att handledarkollegiet också har stor betydelse. Här diskuteras fortlöpande bland annat forskarutbildningen i allmänhet och enskilda doktoranders val av kurser, men även individuella studieplaner och utformningen av dessa. Lärosätet betonar och exemplifierar i självvärderingen, samt bekräftar under intervjuerna att handledarkollegiet har en kvalitetsutvecklande roll och att detta har lett till förbättringar vad gäller utbildningsmålens omsättning i praktiken, och kommunikationen av dem till doktoranderna. Bedömarna uppfattar handledarkollegiet som ett centralt redskap för uppföljning av utformning och genomförande. Detta anser bedömargruppen som lovvärt och en garant för kalibrering av utformningen av utbildningen, vilken annars riskerar att bli i alltför hög grad individuellt utformad och genomförd.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt i såväl nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Bedömargruppen finner att handledarens och examinatorns roll står i centrum och, med stöd av de individuella studieplanerna, fungerar som garanter för en successiv kompetensutveckling. Tillsammans skapar detta en grund för kontinuerlig kritisk dialog. Eftersom handledarkollegiet därtill intar en central roll i den kritiska dialogen tillkommer en värdefull extra garant för progression. I självvärderingen betonas att progressionen avseende doktorandernas färdighet och förmåga även sker i grupp, och då framförallt i samband med seminarieverksamheten. För denna del bedöms således forskningsmiljöns samlade kompetens och utformning vara relevant och denna diskuteras mer utförligt under aspekten Forskarutbildningsmiljö. Vad gäller seminarieverksamheten kan bedömargruppen konstatera att medverkan i externa evenemang garanteras med medel från institutionen som även anordnar workshops och konferenser, vilket utgör ytterligare stöd för doktorandernas måluppfyllelse vad gäller färdighet och förmåga. Även den högskolepedagogiska kursen betonas av lärosätet i självvärderingen, liksom att institutionen uppmuntrar doktoranderna att ta ansvar för det "offentliga samtalet".

Den högskolepedagogiska kursen är enligt självvärderingen inte obligatorisk för utbildningen, men kan tillgodoräknas som doktorandkurs. En diskussion pågår vid lärosätet om att kursen ska räknas som institutionstjänstgöring. Lärosätet kräver att doktorander som undervisar har genomgått inledande högskolepedagogisk utbildning eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper. Bedömargruppen vill understryka och delar lärosätet uppfattning att kursen är ett viktigt bidrag till att träna doktoranders färdighet och förmåga samt att den även är viktig ur meriteringssynpunkt. Enligt självvärderingen har vårterminen 2017 två aktiva doktorander ansökt till en högskolepedagogisk kurs om 7,5 högskolepoäng. Det finns även en kortare högskolepedagogisk kurs (4 högskolepoäng) avsedd för doktorander. Institutionstjänstgöring erbjuds i möjligaste mån om maximalt 20 procent och anpassas till varje enskild doktorands specialområde och intressen.

Bedömarna konstaterar att flertalet doktorander i ämnet inte har fullföljt sin utbildning inom ramarna för den nettotid de har till sitt förfogande. Skäl till detta beskrivs i självvärderingen vara doktorandernas privata och ekonomiska situation. Institutionen framhåller vidare i samband med intervjuer att problemen även hänger samman med dess tidigare historia, där antagning kunde ske på andra grunder än idag. Numera påstås institutionen tillämpa tydligare riktlinjer för antagning av nya doktorander. Eftersom antagningsförfarandet numera är reglerat, söktrycket är högt samt att de antagna har höga kvalifikationer, anser bedömargruppen att lärosätet har säkerställt en god grund för att i framtiden uppvisa bättre genomströmning för de doktorander som antagits senare. Upplysningar som gavs vid intervjuerna och genom läsning av de individuella studieplanerna bekräftar denna slutsats.

Systematisk uppföljning görs av utbildningens utformning och genomförande i syfte att säkerställa måluppfyllelsen. Resultaten av uppföljningen omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Uppföljningen av kvalitet och hur målen möts garanteras främst i och med att handledare och doktorand årligen ser över progressionen inom ramen för den individuella studieplanen och kommer överens om nästkommande år. I relation till detta uppbär huvudhandledaren enligt självvärderingen en stor roll i att följa upp doktoranders tidsplan och fokus, och bedömargruppen vill påpeka att handledarkollegiet som helhet här kunde bidra i högre grad. Parallellt erhåller doktoranderna kontinuerligt respons på olika texter och presentationer i samband med interna och externa seminarier och konferenser. Det betonas även i självvärderingen att också arbetet med avhandlingstexten berörs av denna återkommande uppföljning, vilket således bidrar till progression och kvalitetshöjning vad gäller avhandlingen. Doktoranderna förutsätts även ta del av och kommentera andras texter.

Det betonas i självvärderingen att Stockholms universitet arbetar med en strategi att stärka sin internationella ställning genom ökad internationalisering, och att det här ingår globala avtal som även doktorander kan ta del av. Ämnet ska även ha ingått ett särskilt avtal om lärarutbyte inom Erasmus med ämnet religionsvetenskap vid ett universitet i Wien. Bedömargruppen vill lyfta även detta som ett möjligt utvecklingsområde att konkretisera sådana internationaliseringselement på olika sätt inom utbildningen.

Självvärderingen lämnar dock vissa frågetecken vad gäller färdighet och förmåga, och speciellt vill bedömargruppen peka på att det i viss mån är oklart hur lärosätet garanterar och utvecklar den internationella kompetens som förutsätts hos disputerade forskare. Här identifierar bedömargruppen således utrymme för ett visst utvecklingsarbete inom institutionen att säkerställa att dessa element i utbildningen följs upp, exempelvis genom att definiera minimikrav och att fastställa hur dessa kan examineras.

Sammanfattningsvis anser bedömargruppen att utbildningen säkerställer att doktoranderna efter examen kan uppvisa de kompetenser som i övrigt kan förväntas tillkomma inom forskning, inklusive förmågan att bidra till utveckling utanför universitetet och i pedagogiska uppgifter. På dessa punkter har dock bedömargruppen identifierat utvecklingsområden i det avseendet att lärosätet tydligare skulle kunna klargöra vad som förväntas av doktoranderna i form av uppgifter och moment under utbildningen och hur detta kan eller bör examineras. De kompletterande intervjuerna med lärosätesrepresentanter visar emellertid att det råder en samsyn och en inarbetad praxis som sätter sin prägel på de individuella studieplanerna, varför dessa enligt bedömarna kunde dokumenteras på ett tydligare sätt. Bedömargruppen konstaterar inte desto mindre att det finns en systematisk uppföljning och återkoppling vad gäller hur doktoranderna uppnår målen. Vid behov åtgärdas problem och kvaliteten utvecklas.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har också nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

Vad gäller måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt vill bedömargruppen framhålla betydelsen av enstaka element som nämns i självvärderingen, såsom till exempel kursen Vetenskapsteori och forskningsetik (7,5 högskolepoäng eller motsvarande), men även den generella vetenskapssyn som dominerar miljön och disciplinen. Den senare inbegriper betoningar av kritisk hållning och intellektuell självständighet, vilken utvärderas fortlöpande genom läskurser som examineras skriftligt och där doktorander skriver texter som sedan ofta muntligt diskuteras med examinator. Överlag betonas här socialiseringens roll. Häri ingår även ett fokus på etik inom forskningen. Utöver den nämnda kursen framhålls i självvärderingen att etik genomsyrar diskussionen överlag exempelvis i samband med seminarier och riktas såväl mot teori och empiri som det övriga akademiska samhället samt övriga intressenter. Lärosätet betonar självfallet även vikten av etiska riktlinjer och etikprövning, och det ter sig för bedömarna som om ansvaret för huruvida doktorandernas projekt ska genom genomgå etikprövning faller på seminarier och handledare. Själva etikprövningen utförs enligt lag av Centrala etikprövningsnämnden. Liksom vad gäller övriga aspekter inom detta aspektområde anser bedömarna att det här föreligger ett utvecklingsområde, speciellt vad gäller hur måluppfyllelsen integreras och tydliggörs i utbildningen. Bedömarna föreslår att vore meningsfullt att etikprövning, som nu främst bedöms och administreras av huvudhandledaren i samarbete med lärosätets avdelning för forskningsstöd, kunde utvecklas till en konkret examinationsform som garanterar att doktoranderna integreras och bär ett tydligare eget ansvar.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Tidigare av bedömargruppen identifierade utvecklingsområden är av relevans också för den systematiska uppföljningen av måluppfyllelsen vad avser värderingsförmåga och förhållningssätt. De befintliga uppföljningsrutinerna som helhet utgör även här en garant för den systematiska uppföljningen och omsättningar i konkreta åtgärder. Som tidigare noterats intar handledarkollegiet en central roll med stöd av de individuella studieplanerna och andra inslag utanför det som garanteras genom handledning och seminarieverksamhet, även om vissa specifika kurser och stödinstanser får större relevans. De uppföljande intervjuerna med lärosätesrepresentanter tillhandahöll välbehövlig tilläggsinformation för bedömarna, vilken visade att den etablerade praxisen fungerar väl.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet utformning, genomförande och resultat

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Utbildningens utformning, genomförande och resultat är överlag tillfredsställande gällande samtliga aspekter. Den allmänna studieplanen anger tydliga ramar och krav för utbildningens utformning, och bedömargruppen finner en god balans mellan bredd och specialisering. Bedömargruppen vill däremot lyfta fram som ett särskilt utvecklingsområde att en högre precisering av kurshelheter och examinationsformer skulle innebära större tydlighet för både doktorander och lärare. Den fungerande och goda praxis som bedömargruppen kunde observera föreligga vid utbildningen skulle även kunna dokumenteras bättre och tydligare, särskilt gällande vad som förväntas av doktoranderna i form av moment och uppgifter och hur dessa ska examineras. I centrum för utbildningens utformning står enskild handledning, med stöd i de individuella studieplanerna, och med ett kompletterande, konstruktivt sätt stöd från handledarkollegiet. Bedömargruppen vill även lyfta fram de ansträngningar institutionen gjort för att förbättra genomströmningen av doktorander.

Det framhålls i självvärderingen att Stockholms universitet arbetar med en strategi att stärka sin internationella ställning genom globala avtal och ett lärarutbyte inom Erasmus med ämnet religionsvetenskap vid ett universitet i Wien. Bedömargruppen vill lyfta även detta som ett möjligt utvecklingsområde att konkretisera sådana internationaliseringselement på olika sätt inom utbildningen, exempelvis genom att definiera minimikrav och hur dessa kan examineras.

Kvaliteten säkerställs även genom systematisk uppföljning i olika former, inte minst utifrån den allmänna och de individuella studieplanerna, och återkoppling sker vid behov och verksamheten utvecklas på ett behövligt sätt med det tydliga stödet från handledarkollegiet och den utvecklade seminarieverksamheten.