Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse både inom forskarutbildningsämnet och för vetenskaplig metodik inom forskarutbildningsämnet.

I självvärderingen redogör lärosätet väl för de styrdokument som reglerar och formar utbildningen, såsom Högskolelagen och -förordningen samt lärosätets egna dokument såsom Föreskrifter för utbildning på forskarnivå och Antagningsordning för utbildning på forskarnivå. Därutöver fakultetsmässiga dokument samt även Allmän studieplan för utbildning på forskarnivå till doktorsexamen i religionshistoria med inriktning mot islamologi, och ämnesspecifikt Kursplan för forskarutbildningen.

I den allmänna studieplanen stipuleras kraven för behörighet för de som antas till utbildning samt målen för utbildningen. Här framgår bland annat information som berör både allmän och särskild behörighet. För den sistnämnda gäller att sökande ska ha fullgjort minst 120 högskolepoäng i islamologi, religionshistoria, religionsvetenskap eller religionsbeteendevetenskap. Dessutom ska studenten ha framlagt en godkänd uppsats om minst 15 högskolepoäng på avancerad nivå med inriktning mot islamologi, och besitta för avhandlingen nödvändiga kunskaper i källspråken. Bedömargruppen tolkar detta som att den sökande inte kan antas utan särskilda förkunskaper i det specifika forskningsområdet. Bedömarna finner inte att den allmänna studieplanen fäster någon ytterligare vikt vid tidigare dokumenterad kompetens i form av exempelvis vetenskapliga publikationer och forskningsplan. I praktiken ser bedömargruppen det sannolikt att antagningskriterierna leder till att lämpliga kandidater antas till utbildningen, även om bedömarna anser att kraven på förkunskaper i islamologi kunde vara mer specifika.

Vidare konstaterar bedömargruppen att de mål som stipuleras i den allmänna studieplanen i stort motsvarar vad som förväntas i form av en bredd och specialisering inom området inklusive dess metodologi, samt förmåga att tillämpa detta självständigt och kritiskt, och därmed medelst egen forskning bidra väsentligt till kunskapsutvecklingen. Den allmänna studieplanen anger även ramar för utbildningens utformning och söker en balans mellan bredd och specialisering. Utbildningen omfattar 240 högskolepoäng och indelas i kurser (totalt 60 högskolepoäng) och avhandlingsarbete (180 högskolepoäng). Obligatoriska kurser preciseras inte i den allmänna studieplanen, men lyfts fram i självvärderingen. Det framgår här att en fakultetsgemensam kurs är obligatorisk och består av följande moment: Vetenskapsteori, Humanistisk och teologisk forskning, Vetenskaplig publicering samt Rättigheter och skyldigheter. Detsamma gäller kursen "Islamologins genealogi: en kritisk ämneshistoria, 7,5 högskolepoäng". Därutöver rekommenderas enligt självvärderingen doktorander att läsa minst 7,5 högskolepoäng i respektive "Allmän religionshistoria", "Islams historia", "Fördjupad metodologi" samt 3 högskolepoäng "Högskolepedagogik". I samband med de kompletterande intervjuerna bekräftade lärosätet att detta är etablerad praxis.

Bedömargruppen har redan tidigare kommenterat den svaga formaliseringen av utbildningens bredd under aspektområdet miljö, resurser och område. I detta sammanhang vill bedömargruppen anmärka att upplägget för forskarutbildningen är oprecist, då det styrs enbart av en allmän studieplan som anger de sammanlagda målen för de 52,5 högskolepoäng som är ämneskurs i forskarutbildningsämnet utan att precisera detta mera i detalj i form av exempelvis olika kurser. Det innebär att majoriteten av kurserna utformas som litteraturkurser i samråd mellan doktorand och handledare, förutsatt att de inte utgörs av kurser vid andra lärosäten eller ämnen. Det här är en aspekt av utbildningen som på många sätt med fog underbyggs i självvärderingen, bland annat i relation till ämnets potentiella bredd och eklekticism. Detta till trots ser bedömargruppen möjligheter för lärosätet att vidare precisera specifika kursmoduler som motsvarar enskilda lärandemål utan att den nödvändiga specialiseringsmöjligheten går förlorad. Som exempel skulle obligatoriska fördjupningskurser i islamologiska kärnämnen av historisk och teologisk karaktär kunna ingå som explicita krav och kursmoduler för att bättre säkerställa att doktoranderna får en bredd även på denna punkt. Bedömarna uppfattar situationen som att doktorandens val av kurser huvudsakligen beror av huvudhandledarna och hur de skräddarsys för respektive doktorand.

En styrka i valda modell är enligt bedömarna ändå att doktoranderna i självvärderingen påstås inkluderas i utarbetandet av kurslitteraturen. Ett utvecklingsområde för lärosätet skulle dock vara att även detta kunde formaliseras och systematiseras så att vissa lärandemål i kursplaner kunde utformas med hänsyn till detta. Vidare anser bedömargruppen att kursinnehållet med avseende på bredd framstår som något oklart då det i självvärderingen omnämns att "metodologisk bredd garanteras genom metodologikurs", utöver den betydelse som seminarium och handledning har för detta element. Vad detta innebär i form av konkreta målsättningar och upplägg är för bedömarna oklart, men uppfattar att dels handledning och den individuella studieplanen, samt dels arbetet inom seminarier, föredrag och konferenser får avgörande betydelse för utbildningens innehåll.

Bedömargruppens granskning väcker således frågor om hur bred kunskap och förståelse inom forskarutbildningsämnet och -metoder säkerställs i praktiken, eftersom denna del av examensmålet generellt adresseras genom ganska allmänna formuleringar. Detta rymmer också en fråga om på vilket sätt forskarutbildningens innehåll kommuniceras till de blivande doktoranderna och vilken helhetsförståelse doktoranderna erhåller då studierna inleds.

Systematisk uppföljning görs av utbildningens utformning och genomförande i syfte att säkerställa måluppfyllelsen. Resultaten av uppföljning omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

I självvärderingen redogörs enligt bedömargruppen på ett trovärdigt sätt för en del av de utmaningar som är förenade med forskarutbildning både i allmänhet och vid detta lärosäte. Det handlar bland annat om frågor relaterade till antagning, finansiering och genomströmning. Här framgår att lärosätet och institutionen är uppmärksamma på detta och även har vidtagit åtgärder för att höja kvaliteten vid utbildningen. Som exempel framhåller lärosätet den positiva utvecklingen att doktorander inom utbildningen de senaste åren utexaminerats inom förväntad tid.

Ämnet utgör en relativt liten enhet vad gäller lärare och doktorander. Bedömargruppen uppfattar det därför naturligt att en stor del av den uppföljning som är av mer allmän karaktär är beroende av formerna för uppföljning inom fakulteten eller vid lärosätet som helhet. I självvärderingen nämns att den ansvariga för forskarutbildningen håller regelbundna utvecklingssamtal med doktoranderna, och arrangerar handledarmöten för återkoppling från dessa på en mer allmän nivå. Vid behov kan eventuella problem även åtgärdas på annat sätt. Det framgår här återigen att det finns en fördel med "den lilla miljön som har tillåtit det personliga mötet och byggt förtroendet mellan doktorand och handledare", och att denna har varit en viktig resurs i ljuset av diverse utmaningar. Modellen verkar fungera i detta sammanhang, men det framgår inte för bedömarna vad som utgör centrala teman i nämnda utvecklingssamtal, och vilket konkret utrymme de i praktiken skapar för olika parter, eller på vilka punkter de bidrar till kvalitetsutveckling. Det framkom vid intervjuerna med lärosätet att det mer omfattande kvalitetsutvecklingssystemet på fakultets- eller lärosätesnivå ytterligare säkerställer att olika relevanta inslag i forskarutbildningen beaktas. Detta är något som välkomnas av bedömargruppen.

För övrigt utgör de individuella studieplanerna ett centralt verktyg i forskarutbildningens kvalitetssäkring och -utveckling. Det finns ett elektroniskt system för individuella studieplaner som verkar vara väl avpassat för sitt användningsområde. Här tillkännages dock i självvärderingen att implementeringen inte fungerat tillräckligt väl. Det ter sig som om tekniska problem haft en negativ inverkan på motivationen bland doktorander och handledare att använda detta system, och att praxisen följaktligen kommit att variera. Lärosätet har visserligen strävat efter förbättringar, men det är oklart för bedömargruppen hur väl de lyckats. Självvärderingen betonar dock att individuella studieplaner är en del av rutinerna, och att fokus ligger på den roll dessa kan ha för att planera kommande terminer eller år - något som även framkom under intervjuerna. Därtill framhålls i självvärderingen även vikten av etablerade akademiska praktiker - det vill säga exempelvis respons från vetenskapliga tidskrifter, seminarier och inte minst slutseminariet med opponent - och att dessa är centrala kvalitetsutvecklingssystem vid utbildningen. Bedömargruppen vill dock påpeka att detta självfallet är relevant för enskilda arbeten, men att dessa rutiner möjligtvis inte fungerar lika väl för att snabbt fånga upp brister eller problem inom andra delar av forskarutbildningen. I likhet med vad som påpekats ovan angående utbildningens utformning i allmänhet, ser bedömargruppen ett utvecklingsområde i detta att även dessa element skulle kunna tydliggöras i de individuella studieplanerna i form av konkreta inslag och dokumenterade mål redan tidigt i utbildningen.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt i såväl nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhäng bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Lärosätet skriver i självvärderingen att doktoranderna regelbundet förväntas lägga fram sin forskning vid seminarier och konferenser, både lokalt och internationellt. Det läggs således vikt vid framställningar i flera olika vetenskapliga sammanhang. I självvärderingen betonas också att doktorandernas arbeten och muntliga presentationer diskuteras i olika seminariesammanhang och att detta stöder både eget och andras lärande. Doktoranderna får även träning när det gäller dessa färdigheter bland annat vid slutseminarier och disputationer. Doktoranderna uppmuntras vidare och ges medel till att delta i internationella och nationella konferenser och nätverksarbete. Medel för detta finns enligt beskrivningen dels tilldelade i tjänsten i form av en klumpsumma att förfoga över under fyra års tid, och dels att söka inom ramen för fakultetens forsknings- och resebidrag. Bedömargruppen frågar sig dock hur effektivt denna uppmuntran faktiskt är, med hänsyn till att doktorandernas konferenspresentationer i liten grad dokumenteras i det material som lärosätet bifogat. Det framgår inte heller i vilken grad lärosätet ger återkoppling på presentationsteknik som en del av utbildningen.

Enligt självvärderingen har doktoranderna också möjlighet att utveckla sina pedagogiska färdigheter genom att läsa kurser i pedagogik som en del av kursdelen i utbildningen, och det ska finnas två olika kurser tillgängliga. Doktoranderna kan dessutom tilldelas undervisningsuppgifter för studenter på lägre nivå. Här påpekar lärosätet att individuella förutsättningar tas i beaktande. Det betonas i självvärderingen att också seminariediskussioner och handledning även uppfyller behovet för didaktisk inlärning. Enligt självvärderingen uppmuntras doktoranderna också att presentera sina kunskaper inför en större publik, bland annat vid de årliga populärvetenskapliga dagarna. Doktoranderna förväntas även skriva artiklar, vilka diskuteras med handledare innan de sänds vidare.

Lärosätet beskriver i självvärderingen att doktorandernas förmåga att hålla tidsramar övas genom kraven på framläggning vid seminarier och konferenser, samt genom undervisningstjänstgöring. Individuella studieplaner används för planeringen av egna studier och forskning, samt för genomförandet av dessa aktiviteter. Samtidigt betonar lärosätet att de individuella studieplanerna inte används som bindande dokument mot doktoranden. Lärosätet beskriver att det har varit ett problem att doktoranderna i många fall inte blir klara i tid. Situationen har dock blivit bättre, vilket delvis förefaller vara ett resultat av strängare antagningskrav. I sin självvärdering skriver lärosätet att sedan 2010 "har ingen doktorand som haft tjänst kvar disputerat senare än några månader efter det att tjänsten tagit slut". Bedömargruppen drar därmed slutsatsen att institutionen möjliggör för doktoranderna att öva sig i muntlig och skriftlig framställning inför en varierad publik, och att diskutera forskning i olika sammanhang, både vetenskapliga och förmedlingsorienterade enligt tredje uppgiften.

Bedömargruppen noterar också genom intervjuerna med lärosätesrepresentanter att ett internationellt inslag i utbildningen är relativt framträdande och centralt.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Den viktigaste allmänna mekanismen för uppföljning och kvalitetsförbättring, som beskrivs i självvärderingen när det gäller doktorandernas förmåga att tillägna sig kunskaper, är de årliga utvecklingssamtalen mellan doktoranden och den forskarutbildningsansvarige vid institutionen. Vid dessa samtal kan brister i utbildningen upptäckas. Den forskarutbildningsansvarige tar sedan upp eventuella utmaningar i möten med handledarkollegiet som hålls två gånger per termin, eller direkt med handledaren. De individuella studieplanerna, där doktorandernas planering av studier och forskning dokumenteras, följs upp av huvudhandledaren, den forskarutbildningsansvarige och prodekan för forskarutbildning vid fakulteten.

Hur de ovannämnda funktionerna är utformade i detalj och hur lärosätet systematiskt följer upp i övrigt framgår inte tydligt för bedömarna. I självvärderingen pekar lärosätet ändå på en ökande medvetenhet kring värdet av återkoppling och uppföljning. Det betonas att utformningen och användandet av individuella studieplaner har utvecklats i positiv riktning, och att lärosätet har börjat sträva efter att definiera mer exakta allmänna studieplaner. Båda kan ses om centrala måldokument i sig men även som förutsättningar för att utvärdera hur utbildningskrav och utbildningsmål förverkligas på olika sätt, så att centrala färdigheter hos de disputerade säkerställs. Bedömargruppen anser det positivt att självvärderingen här pekar på att det finns en pågående diskussion inom forskarkollegiet och att detta redan lett till vissa förbättringar.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har också nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

De traditionella verksamhetsformerna inom forskarutbildning (inklusive seminarier, handledning, individuella studieplaner, disputation etc.) betonas av lärosätet i självvärderingen som centrala för många aspekter av utbildningen. Dessa verksamhetsformer bidrar i allmänhet även till måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt. Exempelvis bidrar doktorandernas möjlighet att själva utforma litteraturlistor för kurser till deras intellektuella självständighet. Detta betraktas av bedömargruppen som ett intressant och värdefullt inslag i utbildningen som tjänar flera syften. Överlag betonas alltså i självvärderingen olika former av kontinuerliga, kritiska diskussioner och dialoger inom forskarutbildningen. Lärosätet pekar i sin självvärdering explicit på självreflexivitetens betydelse för utvecklandet av insikter rörande forskarens roll i det vetenskapliga sammanhanget och verksamheten. Dessutom bidrar detta att både religion överlag och islam i synnerhet väcker specifika frågor. De empiriska momenten av många avhandlingsprojekt inbegriper fältarbeten med sina specifika krav, varvid exempelvis frågor av etisk natur också aktualiseras.

Forskningsetik aktualiseras även vid seminarier och i självvärderingen betonas i detta sammanhang så kallade metodseminarier som hålls gemensamt med andra ämnen. Intervjuerna med lärosätet förtydligade för bedömarna vilka former av seminarieverksamhet det handlar om och att dessa är uppbyggda som en gemensam plattform. Eftersom forskarutbildningen är varierande och anpassas efter olika individuella behov gör dessa metodseminarier doktoranderna stor nytta, enligt bedömargruppens uppfattning. Det finns också en inarbetad praxis kring etikprövning vid institutionen. Biträdande prefekten för forskningen är samtidigt etikprövningskoordinator. Huvudhandledare bär enligt självvärderingen ansvar för enskilda ansökningar men doktoranderna bär själv ansvar för att formulera dessa, vilket innebär ett tydligt inlärningsmoment till vilket handledaren bidrar. Det har även arrangerats möten och informationstillfällen om forskningsetik och etikprövning, vilka enligt självvärderingen tjänar den allmänna medvetenheten om forskningsetik. Bedömargruppen identifierar här återigen ett exempel på ett viktigt och väl fungerande element som kunde befästas tydligare och dokumenteras i de individuella studieplanerna som exempelvis ett kursmoment och ett inslag i utbildningen, varför detta anses utgöra ett utvecklingsområde

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Vad gäller kvalitetsutvecklande åtgärder hänvisar lärosätet i självvärderingen till vad som skrivits om Centrum för teologi och religionsvetenskaps arbete med uppföljning och kvalitetsarbete, vilket får en avgörande betydelse för bedömningen. Enligt självvärderingen genomförde lärosätets humanistiska och teologiska fakulteter 2014 en forskningsutvärdering med externa, internationella sakkunniga, HTRQ14 där Islamologiämnet benämndes som ett av Centrum för teologi och religionsvetenskaps "three main areas of research" tillsammans med patristik och bibelvetenskap. Dessa områden beskrivs som "the strongest arenas with the highest level of international reputation" (HTRQ14: 106). Bedömargruppen efterlyser en mer explicit redogörelse för vad detta innebär med hänsyn till värderingsförmåga och förhållningssätt, och hur detta kommer institutionen till del på ett kvalitetsutvecklande sätt. Dock anser bedömargruppen det rimligt att anta att institutionens mekanismer också på denna punkt fungerar tillfredsställande. I övrigt, vilket även förtydligades under intervjuerna med lärosätet, framstår det för bedömarna som att många delar av utbildningen bidrar till att en konkret uppföljning sker, och att det finns ett konkret kvalitetsutvecklande inslag. Här vill bedömargruppen peka på sättet att arbeta med progression som en central del av utbildningen, de olika element som medvetet kommer in i utbildningen genom planering av de individuella studieplanerna och exempelvis seminarierna samt de internationella inslagen.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet utformning, genomförande och resultat

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Aspektområdet anses överlag av bedömargruppen vara tillfredsställande och bedöms kunna möta de specifika målen som är förenade med denna utvärderings enskilda aspekter och bedömningsgrunder. Därtill uppvisar utbildningen goda modeller vad gäller engagemang av doktoranderna i utbildningens utformning. Däremot vill bedömargruppen peka på vissa utvecklingsområden vad gäller exempelvis studieplanernas upplägg. I högre grad kunde lärosätet sträva efter att explicit garantera bredd och djup inom ämnet, samt examination och uppföljning av exempelvis vissa färdigheter. Den allmänna studieplanen söker en balans mellan bredd och specialisering, där det för närvarande endast finns en obligatorisk delkurs; Islamologins genealogi. Bedömargruppen anser att bred kunskap och förståelse skulle kunna formaliseras mer i den allmänna studieplanen, så att fler delkurser där preciseras. Att i den allmänna studieplanen - och som en följd därav i de individuella studieplanerna - precisera specifika kursmoduler som motsvarar enskilda lärandemål ser bedömargruppen således som ett utvecklingsområde. De mål om såväl bredd som specialisering inom området inklusive dess metodologi vilka stipuleras i den allmänna studieplanen förefaller inte desto mindre uppfyllas väl inom ramen för kursdelen. En styrka med tillämpad undervisningsmodell som bedömarna vill lyfta fram är att doktoranderna deltar i utarbetande av kurslitteraturen. Studieplanernas fungerande implementering bör fortsättningsvis säkerställas eftersom de intar en central roll vid ämnet för frågor om att garantera bredd och djup, för integrering av specifika element, och för progression.

Institutionen möjliggör för doktoranderna att på olika sätt öva sig i muntlig och skriftlig framställning och att diskutera forskningsresultat i såväl populärvetenskapliga som mer akademiska sammanhang. Doktoranderna har också möjlighet att på olika sätt utveckla sina pedagogiska färdigheter, bland annat genom egen undervisning på grundnivå eller avancerad nivå och genom seminarieverksamhet med mera. Det finns även ett par kurser i pedagogik som doktorander kan läsa. Vidare ges interna medel för deltagande i internationella och nationella konferenser och doktoranderna förväntas skriva artiklar för publikation i internationella tidskrifter. Kraven på doktoranderna om att lägga fram texter på seminarier och konferenser samt undervisningstjänstgöringen utvecklar doktorandens förmåga att hålla givna tidsramar. Målen avseende färdighet och förmåga förefallet således uppfyllas väl, fastän specifika färdigheter och förmågor inte motsvaras av särskilda moment i allmän studieplan och individuella studieplaner.

Doktorander har möjlighet att själva utforma litteraturlistor för kurser, vilket bedömargruppen menar bidrar till utvecklandet av intellektuell självständighet hos doktoranden. Detta kommer sig av den modell för kursdelen på forskarutbildningen som består i att den enda formella kursen - förutom en fakultetsgemensam kurs om 7,5 högskolepoäng - till stor del kan upptas av individuella läskurser som bestäms i samråd mellan doktoranden och handledaren. De kontinuerliga, kritiska diskussioner och dialoger som präglar forskarutbildningen bidrar bland annat till utvecklandet av insikter såväl i vetenskapens möjligheter och begränsningar som i dess roll i samhället. Vidare anordnas det metodseminarier i samverkan med andra forskarutbildningsämnen, där inte minst forskningsetiska frågeställningar tas upp till behandling. Bedömargruppen vill lyfta fram dessa ämnesövergripande metodseminarier som ett gott exempel på måluppfyllelse vad avser förmågan till forskningsetiska bedömningar. Dock identifierar bedömargruppen här ett exempel på ett viktigt och väl fungerande element, som kunde befästas tydligare och dokumenteras som exempelvis ett kursmoment och ett inslag i utbildningen, och vilket därför anses utgöra ett utvecklingsområde.