Bedömargruppens uppdrag

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har gett oss i uppdrag att granska utbildningar som leder till licentiat- och doktorsexamen inom nationalekonomi. I bilaga 1 framgår våra bedömningar med vidhängande motiveringar och ett förslag till samlat omdöme för varje granskad utbildning.

Härmed överlämnar vi vårt yttrande till UKÄ.

Bedömargruppens sammansättning

I bedömargruppen ingick följande ledamöter:

• Professor Marianne Stenius, Åbo Akademi (ordförande och ämnessakkunnig)
• Docent Michael Bergman, Københavns Universitet (ämnessakkunnig)
• Professor IngMarie Gren, Sveriges lantbruksuniversitet (ämnessakkunnig)
• Professor Jerker Holm, Lunds Universitet (ämnessakkunnig)
• Professor Astri Muren, Stockholms universitet (ämnessakkunnig)
• Professor Kjell Salvanes, Norwegian School of Economics (ämnessakkunnig)
• Professor Jesper Stage, Luleå tekniska universitet (ämnessakkunnig)
• Professor Niels WestergårdNielsen, CBS (ämnessakkunnig)
• Elisabeth Häggquist, Luleå tekniska universitet (doktorandrepresentant)
• Dominika Krygier, Lunds Universitet (doktorandrepresentant)
• Sebastian Larsson, Göteborgs Universitet (doktorandrepresentant)
• Doktor Saman Rashid, Mittuniversitetet (arbetslivsföreträdare)
• Doktor Daniel Wiberg, Företagarna (arbetslivsföreträdare)

Se bilaga 2 för bedömargruppens jävsförhållanden.

Bedömargruppens arbete

Utvärderingen har utgått ifrån de krav som ställs i högskolelagen (1992:1434) och högskoleförordningen (1993:100). I de fall lärosätet ger både licentiat- och doktorsexamen i nationalekonomi har dessa utvärderats som en enhet. Underlag för bedömningen har utgjorts av lärosätenas självvärdering inklusive bilagor som utarbetats utifrån Vägledning för utvärdering av utbildning på forskarnivå, Universitetskanslersämbetet 2016, allmänna och individuella studieplaner, intervjuer med företrädare för den granskade utbildningen och doktorander samt andra underlag som UKÄ tagit fram. Underlagen redovisas i bilaga 3.

Bedömningsprocessen

Utifrån underlagen har vi gjort en bedömning av utbildningarnas kvalitet utifrån nedanstående aspektområden och perspektiv.

Aspektområden:

• miljö, resurser och område
• utformning, genomförande och resultat
• uppföljning, åtgärder och återkoppling.

Perspektiv:

• doktoranders perspektiv
• arbetslivets perspektiv
• jämställdhetsperspektiv.

Bedömargruppens preliminära yttrande per utbildning har skickats till respektive lärosäte på delning, för att påpeka eventuella sakfel. Delningstiden var tre veckor. De svar som lärosätena inkom med framgår av bilaga 4. Vi har tagit del av lärosätenas svar, och i de fall där vi gjort bedömningen att det varit relevant har ändringar gjorts i yttrandena.

Reflektioner från bedömargruppen

Bedömargruppen har i sin utvärdering av forskarutbildningsprogrammen i nationalekonomi i Sverige utgått från de krav och den standard som kännetecknar högkvalitativa internationella program i nationalekonomi. Strävan att kunna konkurrera med internationella program är på lång sikt avgörande för rekryteringen av doktorander, professorer och övriga forskare liksom även för den forskningsmiljö som har en helt avgörande roll för den enskilda doktoranden. |Bedömargruppens arbete har underlättats av att det finns en rätt bred samsyn nationellt och internationellt både om vad ämnet nationalekonomi går ut på och hur en kvalitativ forskarutbildning ska vara uppbyggd. En dylik samsyn saknas i många andra samhällsvetenskaper eller åtminstone är den inte lika tydlig.

Sammanlagt sexton forskarutbildningsprogram vid fjorton lärosäten i Sverige utexaminerar doktorer inom vetenskapsområdet nationalekonomi, vilket i denna utvärdering innefattar även finansiell ekonomi och ekonometri. Forskarutbildningsprogrammen skiljer sig på många sätt från varandra med avseende på storleken och profileringen av programmen, forskningsmiljön, internationaliseringen och kursutbudet. Även de krav man ställer på doktoranderna och de förutsättningar som doktoranderna har att fullödigt bedriva sina forskarstudier är olika.

Bedömargruppen noterar att forskarutbildningen i nationalekonomi i Sverige är rätt splittrad. De små programmen tvingas konkurrera med de stora programmen inte bara nationellt utan också internationellt om doktorander, handledare och forskare. En dylik bedömning är ingalunda ny. Redan i den internationella utvärdering av forskarutbildningen i nationalekonomi som gjordes i början av 1990-talet påtalades en dylik splittring. (Avinash K. Dixit, Seppo Honkapohja and Robert M. Solow: Postgraduate Education in Sweden. I Lars Engwall (1992) Economics in Sweden. An Evaluation of Swedish Research, London.) Ser man till utvecklingen under de senaste åren förefaller ytterligare en koncentration till de stora programmen ha skett. År 2012 var cirka 75 procent av doktoranderna inskrivna vid fem av de fjorton lärosätena, medan motsvarande andel år 2016 uppgick till 80 procent. Den internationella konkurrensen liksom resursfördelningen till programmen och finansieringen av doktorandernas studier förefaller ha bidragit till denna utveckling.

Bedömargruppen vill emellertid fästa uppmärksamhet vid att kvaliteten i ett forskarutbildningsprogram som sådan inte är direkt kopplad till storleken på programmet och poängterar att mindre program via en tydlig profilering och genom samverkan med andra lärosäten kan ha förutsättningar att konkurrera med de stora programmen. De små programmen är emellertid sårbara och kraven på uppföljning, återkoppling och kvalitetshöjande åtgärder är delvis annorlunda.

Lärosätets avgränsning av forskarutbildningsämnet har konsekvenser för bedömningen av forskningsmiljön. En liten miljö har svårt att utan samarbete med andra aktörer erbjuda ett tillräckligt utbud av inte enbart kvalitativt högtstående obligatoriska kurser utan även av valbara kurser som enligt den allmänna studieplanen ska ingå i examen.

I bedömningen av forskarutbildningsmiljön har beaktats de centrala nätverk som lärosätet ingår i. Den forskningsmiljö som doktoranden verkar i skall framför allt kännetecknas av högkvalitativ forskning. En kreativ miljö med kritisk massa är också en förutsättning för att man ska kunna hänvisa till utbildningen som ett forskarutbildningsprogram. Kompetens i handledning, en aktiv och högklassig publikationsverksamhet och en stimulerande växelverkan mellan handledare, seniora forskare och doktoranderna är helt avgörande för ett kvalitativt högtstående forskarutbildningsprogram. Inte sällan kännetecknas små forskarutbildningsprogram av en mera begränsad internationell växelverkan än vad som är fallet i de stora forskarutbildningsprogrammen.

I sin utvärdering noterar bedömargruppen att de flesta lärosäten strävat efter att profilera sitt program. Implementeringen av denna profil tar emellertid tid och bör beaktas speciellt i ämnets och programmets kompetensförsörjningsplan. Ett flertal av programmen förefaller kunna dra nytta av tydligare satsningar på strategiskt väl underbyggda handlingsplaner gällande såväl rekrytering av doktorander och professorer liksom satsningar på en högklassig publikationsverksamhet.

Många program rekryterar idag doktorander systematiskt och i öppen internationell konkurrens. Bedömargruppen ser emellertid att ett flertal lärosäten i sin rekrytering av doktorander kunde vara tydligare med den egna profileringen. Genomgående förefaller relationen mellan antalet handledare och doktorander vara god. Det förefaller i vissa fall finnas till och med utrymme för att öka antalet doktorander utan att kvaliteten i programmet nödvändigtvis som följd skulle bli lidande.

I sin bedömning av kvaliteten på forskningsmiljön har bedömargruppen som stöd för sin argumentation bland annat använt sig av Thomson Reuters Top50 och Top100 ranking av internationella tidskrifter och konstaterar att det idag finns en stor spridning vad beträffar kvaliteten i och omfattningen av den publikationsverksamhet som respektive lärosäte uppvisar.

Med utgångspunkt i den allmänna studieplanen för forskarutbildningsprogrammen vid de olika lärosätena noterar bedömargruppen att den kursbetonade delen i början av studierna liksom även det sista studieåret får speciell uppmärksamhet. Genomförandet av forskarutbildningen i nationalekonomi har professionaliserats. Detta återspeglas i bland annat att doktoranderna förväntas avlägga de obligatoriska kurserna mera koncentrerat i början av studierna, och att det sista studieåret tydligare präglas av aktiviteter förknippade med doktorandens övergång till arbetsmarknaden, såsom färdigställande av den så kallade job market artikeln och satsningar på träning i olika färdigheter.

Hög kvalitet i forskarutbildningen säkerställs med ett brett obligatoriskt kursprogram. Bedömargruppens utgångspunkt har varit praxis vid internationellt erkända forskarutbildningsprogram i nationalekonomi. Det ska finnas obligatoriska kurser i mikroekonomi, makroekonomi, ekonometri och matematik, vilka bör summera till cirka 60 högskolepoäng. De utvärderade programmen uppvisar klara olikheter i detta avseende. Kraven vid de stora forskarutbildningsprogrammen motsvarar internationell standard, medan det obligatoriska kursprogrammet i vissa program vid övriga lärosäten är betydligt snävare än internationell och till och med nationell standard. Bedömargruppen noterar härvid speciellt kompetensförsörjningen och kurskraven i makroekonomi.

Vad beträffar den allmänna studieplanens krav gällande avhandlingen uppvisar de utvärderade programmen större likheter. Bedömargruppen har i sin utvärdering utgått från att avhandlingen bör bestå av minst tre, 2-2,5 ekvivalenter, artiklar med minst en egenförfattad artikel. Även om de allmänna studieplanerna inte genomgående uppställer direkta krav på minst en egenförfattad artikel uppfylls detta krav i praktiken. Bedömargruppen önskar emellertid poängtera att kvalitetskraven i vissa program kunde ytterligare skärpas genom att lärosätet i den allmänna studieplanen explicit uppställer som krav att minst en egenförfattad artikel ska ingå i avhandlingen.

För att kunna erbjuda doktoranderna ett täckande utbud av obligatoriska kurser liksom även ett brett urval av valfria kurser samarbetar de olika lärosätena idag med varandra. Speciellt två nätverk bör här lyftas fram.

Det inom Stockholmregionen verksamma nätverket fungerar väl med bred kompetens även gällande specialkurser. Kvalitetssäkringen av kurserna är på plats och det finns systematik i planering och utveckling av utbudet, liksom även en överenskommen arbetsfördelning mellan de olika lärosätena. Bedömargruppen noterar dock den konkurrens om doktoranderna som i viss utsträckning förekommer mellan de i nätverket ingående lärosätena, som delvis kan förklaras av olikheter i den finansiering som de involverade lärosätena har möjlighet att erbjuda sina doktorander.

Det så kallade SWEGPEC nätverket är inte lika etablerat, men erbjuder för speciellt de små forskarutbildningsprogrammen ett relativt brett utbud av obligatoriska och valfria kurser. Bedömargruppen noterar att detta nätverk är helt avgörande för de små programmen, eftersom inte sällan gränsen för kritisk massa för genomförande av kurser vid det egna lärosätet inte på annat sätt kan nås. Nätverket har visserligen en struktur, men en viss avsaknad av långsiktig planering av kursutbudet kan iakttas. Uppföljningen av kvaliteten är ett uppenbart utvecklingsområde. Bedömargruppen rekommenderar därför att de involverade lärosätena satsar mera långsiktigt med utgångspunkt i ett avtalsbaserat handlingsprogram så att kompetensförsörjningen kan stärkas samtidigt som förhandskraven vad beträffar deltagande i kurserna görs mera enhetliga vid de medverkande lärosätena.

Den allmänna studieplanen vid lärosätena inkluderar stadganden gällande uppföljningen av doktorandernas progression. Bedömargruppen noterar att i ett flertal fall sker inte detta systematiskt trots att doktoranderna själva upplever de individuella studieplanerna som viktiga. Dessutom utnyttjas inte alltid den samlade information som finns i de individuella studieplanerna för att långsiktigt utveckla programmet som helhet.

Bedömargruppen har observerat ett visst mönster vad beträffar den tid som det tar för doktoranderna att slutföra sina studier. Statistik över denna genomströmning ger vid handen att den genomsnittliga nettostudietiden ligger under fyra år för de små forskarutbildningsprogrammen, medan de större programmen i detta avseende ligger systematiskt över fyra år och vid en del lärosäten ibland upp mot 5 - 6 år. Bedömargruppen har inte haft möjlighet att ingående analysera denna observation, men utesluter inte möjligheten att orsaken åtminstone delvis kan sökas i skillnader i ambitionsnivå liksom även i kurs- och kvalitetskrav vid de olika lärosätena.

Bedömargruppens intryck är att forskarutbildningsprogrammen satsar på att integrera etik och god forskningssed i forskarutbildningen. Visserligen sker detta idag i varierande grad i de olika programmen men en klar medvetenhet finns, liksom även goda exempel. Här kunde lärosätena även överväga ett utvidgat samarbete med forskarutbildningsprogram inom andra discipliner.

Arbetsmarknaden för doktorer i nationalekonomi som utexaminerats från lärosätena i Sverige har under en längre tid varit god. Genomgående kan noteras att forskarutbildningsprogrammen idag på ett mera professionaliserat och systematiskt sätt förbereder doktoranderna för arbetsmarknaden. Detta gäller speciellt den akademiska arbetsmarknaden. Självvärderingarna och intervjuerna lyfter fram flera goda exempel. Bedömargruppen noterar att ett flertal lärosäten med fördel kunde stärka även satsningarna på att förbereda doktoranderna för arbetsmarknaden utanför akademin.

Forskarutbildningsprogrammens samverkan med arbetsmarknaden i form av alumnverksamhet har utvecklats. En systematisk uppföljning av de utexaminerades positioner på arbetsmarknaden saknas dock vid flera lärosäten. Bedömargruppen noterar därför att programmens samverkan med arbetsmarknaden via alumnerna idag är ett utvecklingsområde vid många lärosäten.

De i Sverige utexaminerade doktorernas rörlighet mellan lärosäten är inte bara nationellt utan även internationellt relativt låg. De utexaminerade anställs inte sällan av det egna lärosätet. Bedömargruppen menar att lärosätena enligt internationellt mönster mera genomgående vid anställning av lärare och forskare kunde överväga införande av regeln att det är en stark merit att ha arbetat vid ett annat lärosäte än det man doktorerat vid.

Genomgående i utvärderingen noterar bedömargruppen att doktoranderna är väl representerade i olika beredande och beslutfattande organ. Samtidigt finns det en informations-och kommunikationsstruktur vid flera lärosäten som kunde förbättras så att bland annat kvaliteten i studieplaneringen och studierna utvecklas och god genomströmning kan säkras.

Insikten om betydelsen av regelbundet återkommande utvecklingssamtal liksom en tydligare koppling mellan den allmänna studieplanen och de individuella studieplanerna kunde tydligare än vad nu är fallet stöda den enskilda doktoranden.

Vid de olika lärosätena satsar man på regelbunden insamling av information från doktoranderna liksom även på psykosociala undersökningar. Information och resultat som är specifika och viktiga för programmet erhålles emellertid inte alltid eftersom programmets doktorander ofta inkluderas i samma kategori som övriga anställda vid institutionen, fakulteten eller hela lärosätet.

De små forskarutbildningsprogrammen har därutöver en speciell utmaning då anonymitet i utredningar inte alltid kan garanteras. Bedömargruppen noterar emellertid att forskarutbildningsprogrammen är medvetna om detta och att handlingsplaner fastställs. Satsningar på uppföljning och återkoppling förefaller emellertid inte alltid ske systematiskt.

Ämnet nationalekonomi har länge kännetecknats av könsmässig obalans bland de anställda och de studerande. Forskarutbildningsprogrammen vid de olika lärosätena avviker inte markant från varandra i detta avseende. På basen av självvärderingarna och intervjuerna noterar bedömargruppen emellertid att vissa skillnader mellan programmen kan iakttas vad beträffar hur medvetet och systematiskt programmen vidtar åtgärder och följer upp vidtagna åtgärder. Samtidigt vill bedömargruppen lyfta fram de goda exempel som redan finns i vissa program, vilka även andra lärosäten kunde tillämpa inom sina respektive miljöer. Bedömargruppen rekommenderar att alla program mera ingående årligen följer upp de programspecifika åtgärder som vidtas i detta avseende.

För bedömargruppen

Marianne Stenius

Ordförande