Bedömargruppens uppdrag

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har gett oss i uppdrag att granska utbildningar som leder till licentiat- och doktorsexamen inom historia. I bilaga 1 framgår våra bedömningar med vidhängande motiveringar och ett förslag till samlat omdöme för varje granskad utbildning.

Härmed överlämnar vi vårt yttrande till UKÄ.

Bedömargruppens sammansättning

I bedömargruppen ingick följande ledamöter:

• Professor Nils Erik Villstrand, Åbo Akademi (ordförande och ämnessakkunnig)
• Professor Lena AnderssonSkog, Umeå universitet (vice ordförande och ämnessakkunnig)
• Professor Lars Berggren, Lunds universitet (ämnessakkunnig)
• Professor Christina Carlsson Wetterberg, Örebro universitet (ämnessakkunnig)
• Professor Knut Dorum, Universitetet i Agder (ämnessakkunnig)
• Professor Pirjo Markkola, Tammerfors universitet (ämnessakkunnig)
• Professor Johnny Wijk, Stockholms universitet (ämnessakkunnig)
• Docent Nina Wormbs, Kungliga tekniska högskolan (ämnessakkunnig)
• Mari Eyice, Stockholms universitet (doktorandrepresentant)
• Mark Magnuson, Karlstads universitet (doktorandrepresentant)
• Emma Severinsson, Lunds universitet (doktorandrepresentant)
• Docent Peder Aléx, Umeå universitet (arbetslivsföreträdare)
• Docent Björn Asker, Riksarkivet (arbetslivsföreträdare)
• Docent Jonas Nordin, Kungliga biblioteket (arbetslivsföreträdare).

Se bilaga 2 för bedömargruppens jävsförhållanden.

Bedömargruppens arbete

Utvärderingen har utgått ifrån de krav som ställs i högskolelagen (1992:1434) och högskoleförordningen (1993:100). I de fall lärosätet ger både licentiat- och doktorsexamen i historia har dessa utvärderats som en enhet. Underlag för bedömningen har utgjorts av lärosätenas självvärdering inklusive bilagor som utarbetats utifrån Vägledning för utvärdering av utbildning på forskarnivå, Universitetskanslersämbetet 2016, allmänna och individuella studieplaner, intervjuer med företrädare för den granskade utbildningen och doktorander samt andra underlag som UKÄ tagit fram. Underlagen redovisas i bilaga 3.

Bedömningsprocessen

Utifrån underlagen har vi gjort en bedömning av utbildningarnas kvalitet utifrån nedanstående aspektområden och perspektiv.

Aspektområden:

• miljö, resurser och område
• utformning, genomförande och resultat
• uppföljning, åtgärder och återkoppling.

Perspektiv:

• doktoranders perspektiv
• arbetslivets perspektiv
• jämställdhetsperspektiv.

Bedömargruppens preliminära yttrande per utbildning har skickats till respektive lärosäte på delning, för att påpeka eventuella sakfel. Delningstiden var tre veckor. De svar som lärosätena inkom med framgår av bilaga 4. Vi har tagit del av lärosätenas svar, och i de fall där vi gjort bedömningen att det varit relevant har ändringar gjorts i yttrandena.

Reflektioner från bedömargruppen

Bedömargruppens kan konstatera att forskarutbildningen i historia vid landets lärosäten i flertalet fall håller hög kvalitet. Den är strukturerad på ett genomtänkt sätt, mångsidig, av hög kvalitet och resultatorienterad med välutvecklade rutiner för kvalitetssäkring. Den har därför kapacitet att både upprätthålla och vitalisera den teoretiskt och metodologiskt framstående historievetenskap som bedrivs i Sverige och som är öppen för nya perspektiv i en växelverkan med internationell forskning.

En del av miljöerna är i likhet med situationen inom de flesta andra humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna mätt i antalet doktorander små eller krympande, vilket utgör den största utmaningen i nuläget.

Bedömargruppen vill tack vare den överblick som arbetet gett göra följande kommentarer av generell karaktär:

Aspektområdet miljö, resurser och område

Lärosätenas vetenskapliga profil

Lärosätenas självvärderingar ger prov på många genomtänkta och intressanta avgränsningar av historia som vetenskap, liksom presentationer av den profil som forskningen i historia har vid respektive lärosäte. Ett återkommande drag är att historikerna vill slå vakt om den tematiska bredden samtidigt som man vill nå ett djup i sin forskning genom specialisering på en period, ett område eller en problematik. Genom bredd i sin forskning framstår lärosätet som attraktivt i studentrekryteringen och har lättare att tillgodose behovet av mångsidig undervisning på grundnivån. Fördjupning och specialisering blir å andra sidan allt viktigare i en tid då forskningen internationaliseras.

Bedömargruppen har fört en diskussion kring hur bredd och djup i forskningen kan tänkas vara kopplat till en optimal forskarutbildning. Vi har förståelse för att varje lärosäte vill uppvisa en bred kompetens samtidigt som en forskningsmässig profilering är ägnad att ge lärosätet en internationell genomslagskraft och ett gott renommé som kan utgöra en tillgång i bland annat en rekrytering av doktorander från andra länder. Med tanke på de ökade kraven på finansiering av forskarutbildningen och samtidigt ökad press på fakultetsanslag och externfinansiering, kan den nationella tendensen till minskad rekrytering av doktorander befaras att ytterligare förstärkas. I detta läge finns således en anledning att på nationell nivå göra strategiska överväganden om dimensionering och kvalitet. En diskussion och ett klarläggande av möjligheterna till en nationell profilering i forskningen mellan lärosätena framstår därför som angelägna. Också forskarutbildningen skulle vinna på att lärosätena i framtiden tydligare än i dag profilerade sig gentemot varandra, samtidigt som en mycket långt driven specialisering har sina uppenbara risker. Då kunde den som är intresserad av forskarutbildning välja lärosäte enligt profil, det vill säga träffa sitt val på en nationell palett utgående från sitt eget forskningsintresse.

Handledarkompetensen

Handledningen har en framträdande roll i dagens forskarutbildning: en god handledning är väsentlig med tanke på såväl genomströmning som uppnående av lärandemål. Den egna forskningen står för en betydande del av kompetensutvecklingen för såväl blivande som redan aktiva handledare Av självvärderingarna framgår hur möjligheterna att forska inom ramen för tjänsten varierar mellan lärosätena, från ingen tid alls upp till 70 procent av arbetstiden (för en professor). Bedömargruppen anser att varje lärosäte gör klokt i att med tanke på handledarkompetensen ge lärarna/forskarna så goda möjligheter till egen forskning inom tjänsten som det bara är möjligt. Här finns också ett ansvar att ge doktoranderna vid olika lärosäten likvärdiga förutsättningar när det gäller handledningens omfattning. Ökar skillnaderna ytterligare kan det ifrågasättas hur det påverkar kvalitet och genomströmning. Här bör också balansgången mellan handledning och självständighet beaktas (om detta se närmare nedan).

Kritisk massa

De rådande antagningskraven i fråga om finansiering har medfört att gruppen doktorander vid vissa lärosäten är liten. Detta aktualiserar frågan om av vad begreppet kritisk massa kan tänkas innebära i just detta sammanhang. Bedömargruppen har valt att se flexibelt på problematiken och fästa mer uppmärksamhet på hur doktorandgruppen i historia, i de fall den varit mycket liten, integreras i olika sammanhang som ger doktoranderna möjlighet till ett tillräckligt omfattande och intensivt vetenskapligt umgänge inom den egna eller närliggande discipliner. Det nätverk som doktoranderna i historia involveras i kan skapas genom samarbete med närstående miljöer vid lärosätet eller genom samarbete med i första hand historiemiljöer vid andra lärosäten. Den verksamhet som den Nationella forskarskolan i historiska studier erbjuder fyller samma syfte. Bedömargruppen vill understryka hur viktigt det är att i synnerhet de små grupperna av doktorander i historia omhändertas på bästa möjliga sätt genom att den ansvariga miljön aktivt bidrar till att doktoranderna förs in i en utvidgad krets och växelverkan med andra doktorander och deras handledare. Långsiktigt ligger här ett nationellt ansvar på lärosätena att strategiskt utveckla olika samarbetsformer.

Nationella forskarskolans betydelse och roll

Nationella forskarskolan i historiska studier grundades år 2000 och är ett samarbete mellan Göteborgs universitet, Linnéuniversitetet, Lunds universitet, Malmö universitet och Södertörns högskola. Lunds universitet står som värd för forskarskolan. Utöver doktorander i historia finansierar skolan även doktorander i etnologi med kulturhistorisk inriktning, idé- och lärdomshistoria samt historisk arkeologi. Den har genom att skapa samarbete över institutions- och ämnesgränser som sitt övergripande mål att medverka till en bättre forskarutbildning i Sverige för doktorander med historiska perspektiv. Forskarskolan upprätthåller ett nationellt nätverk för historiskt inriktade doktorander och deras handledare vid olika lärosäten, arbetar för att erbjuda svenska doktorander goda möjligheter till mobilitet nationellt och internationellt och erbjuder också doktoranderna möjligheter att förbereda sig för tiden efter disputationen. Utöver att finansiera doktorandanställningar organiserar forskarskolan internatseminarier, temadagar och kurser, ordnar internationella forskarutbildningsutbyten och underlättar kontakterna mellan handledare, lärare och doktorander.

Bedömargruppen vill framhålla värdet av den nationella forskarskolans verksamhet, särskilt för de fem ingående lärosätena men också för forskarutbildningen i historia i Sverige generellt. I och med att den under senare år i större utsträckning öppnat sin verksamhet, vilket bedömargruppen ser som positivt, kommer den att kunna utgöra en viktig resurs och bidra till att höja kvaliteten även inom forskarutbildningen vid andra lärosäten än de fem som bildar kärnan i verksamheten.

Ett samarbete mellan olika lärosäten kring forskarutbildningen kan självfallet också äga rum vid sidan om den nationella forskarskolans verksamhet. Så har Stockholms och Uppsala universitet etablerat ett fruktbart samarbete kring forskarutbildningen i historia i form av en forskarskola som samordnar intagningen av doktorander och erbjuder doktoranderna gemensamma kurser.

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat

Avhandlingens omfattning

De krav som ställs på en god avhandling i historia vid lärosätena har i bedömargruppens arbete anmält sig som ett centralt problemkomplex värt fortsatt dryftande vid lärosätena. Omsorgen om det egna och miljöns goda rykte gör att det ligger i handledarnas intresse att de avhandlingar som de handlett inte är sådana att de endast med tvekan kan godkännas, utan att de tillskrivs ett betydande vetenskapligt värde när de bedöms av vetenskapssamfundet. För många doktorander framstår en fortsatt forskarkarriär som ett viktigt alternativ, något som gör också dem benägna att ställa höga krav på sin avhandling vad gäller nydanande problemformulering, relevant teorianknytning, stabilt empiriskt fundament, stringent analys och klarhet i den vetenskapliga argumenteringen. Bedömargruppen vill peka på den tendens som därmed finns att de implicita kraven på en god avhandling successivt skruvas upp, vilket gör att kraven lätt blir för höga, åtminstone i förhållande till den tid som doktoranden disponerar för sitt avhandlingsarbete. Det är enligt bedömargruppen viktigt att en bred diskussion förs mellan miljöerna och inom vetenskapssamfundet i stort kring kraven på en god doktorsavhandling i historia och här kan den nationella forskarskolan i historiska studier förhoppningsvis fungera som initiativtagare. En äldre avhandling skriven på andra premisser kan rimligen inte enkelt jämföras med en som tillkommit inom nu gällande regelverk. Bör den tid som stått till doktorandens förfogande beaktas när avhandlingar ställs mot varandra exempelvis vid bedömningen av kompetens för olika akademiska tjänster? Och om det anses som önskvärt att skillnader i premisser beaktas, hur ska detta i så fall gå till?

En doktorand förväntas vid de flesta, men inte alla, lärosäten lägga ned tre år av heltidsstudier på sin doktorsavhandling. Det antal högskolepoäng som avhandlingsarbetet ger varierar mellan lärosätena, från 150 högskolepoäng till 180. Redan den här skillnaden på den formella nivån pekar på behovet av diskussioner i koordinerande syfte.

Genomströmning

Forskarutbildningen bör vara uppbyggd så att den möjliggör en god genomströmning samtidigt som studierna tillräckligt väl ska stödja bland annat utvecklandet av intellektuell självständighet. Målet intellektuell självständighet är ett ytterst centralt mål i forskarutbildningen men hamnar lätt i en konflikt med kraven på god genomströmning. Det är därför värdefullt om miljöerna i sitt fortsatta arbete vill fästa uppmärksamhet på att god genomströmning inte sker på bekostnad av utvecklandet av doktorandernas intellektuella självständighet.

Arbetslivets perspektiv

Lärosätena framhåller generellt att man i huvudsak utbildar doktorer med sikte på en fortsatt karriär inom akademin, och liknande ambitioner har uttryckts av doktoranderna själva. Att ha siktet inställt på en akademisk karriär kan verka sporrande i och med att man då prövas enligt vedertagna metoder för kvalitets- och meritvärdering, men det är olyckligt om detta ger upphov till föreställningen att en utomakademisk karriär endast är ett alternativ för dem som inte kunnat beredas plats inom akademin.

Utöver en avgränsad specialistkompetens ger en forskarutbildning i historia många generiska färdigheter som går att översätta till en rad sammanhang inom såväl arbetslivet som samhället i stort: förmåga att inhämta, tolka och bearbeta stora mängder information; förmåga att planera och självständigt genomföra avancerade utredningar; förmåga att kritiskt tolka och värdera faktaframställningar; förmåga att sammanfatta och begripliggöra komplicerade tankegångar i tal och skrift, och mycket annat.

Fastän färdigheter av detta slag efterfrågas inom många samhällssektorer upplever bedömargruppen att lärosätena i mycket liten utsträckning har gjort tydligt och verbaliserat vilka generella förmågor som uppövas under utbildningen. Flera lärosäten har genomfört alumnundersökningar som visat på mångskiftande karriärutvecklingar inom varierande verksamheter, men dessa iakttagelser har bara i mycket begränsad omfattning lett till åtgärder inom utbildningarna.

Under intervjuerna har många doktorander uttryckt en beredskap att söka karriärer utanför akademin. Detta har yttrats samtidigt med en medvetenhet om att det många gånger kräver en kompletterande utbildning inom exempelvis pedagogik, arkivvetenskap eller journalistik.

Mot bakgrund av dessa iakttagelser rekommenderar bedömargruppen två generella åtgärder. För det första bör lärosätena utarbeta och sammanställa lärandemål anpassade för en arbetsmarknad utanför akademin. Här kan alumnundersökningar och en djupare analys av den egna utbildningen vara till hjälp. För det andra bör lärosätena överväga inslag i forskarutbildningen som ökar doktorandernas färdighet och förmåga att möta en yrkeskarriär utanför akademin. Redan nu erbjuds på de flesta håll högskolepedagogiska kurser som en del i forskarutbildningen. Dessa är nyttiga även för dem som inte kommer att verka inom regelrätt undervisning. Andra exempel på kurser med generaliserbara färdigheter kan vara projektledning, statistikhantering eller media och kommunikation. För att få volym i sådana kurser kan de bedrivas i ämnes- och lärosätesövergripande samarbeten, exempelvis inom de historiska forskarskolornas regi. Möjlighet till praktiktjänstgöring kan också övervägas.

Doktoranders perspektiv

Ur ett doktorandperspektiv tycks de förändringar som forskarutbildningen genomgått de senaste årtiondena, med tryggare anställningsformer men också krav på snabbare genomströmning, ha skapat både nya möjligheter och komplexa och delvis motstridiga eller ibland oförenliga krav och förväntningar. Till viss del beror dessa motsättningar på att doktoranderna utbildas främst för en fortsatt karriär inom akademin, samtidigt som medvetenheten är stor om att många efter doktorsexamen bör ha en beredskap att skapa sig en framtid på en vidare arbetsmarknad. Därmed blir frågor om arbetslivet efter disputation av central vikt för doktoranderna. Inför dessa utmaningar är en tydlig struktur för forskarutbildningen och ett fungerande och lyhört ledarskap viktigt både för genomströmningen och för doktorandernas psykosociala miljö. Till en sådan miljö hör en aktiv senior forskargrupp som är delaktig i doktorandernas utbildning, exempelvis genom en levande seminariemiljö och aktiv handledning. Vidare är det av vikt att doktoranderna uppmuntras och ges möjlighet att agera kollektivt i doktorandfackliga frågor, för att säkerställa att deras upplevelse av och önskemål kring forskarutbildningen kommuniceras till andra delar av forskarmiljön. På så sätt kan doktoranderna ges möjlighet att navigera självständigt i den dynamiska och samtidigt osäkra tillvaro som forskartillvaron innebär.

Jämställdhetsperspektivet

Alla lärosäten har visat att de är medvetna om vikten av och svårigheterna i att uppnå och upprätthålla en jämställd arbets- och utbildningsmiljö. Långsiktigt kan ändringar av obalanserna mellan män och kvinnor i personalgrupperna åtgärdas bara genom rekrytering och anställning av underrepresenterat kön. Det är inte processer som enkelt låter sig styras. Vid varje lärosäte kan dock fler åtgärder vidtas när det gäller hur handledare utses, så att fler personer får möjlighet att utveckla sin kompetens som handledare och även meritera sig. Inom doktorandgruppen på nationell nivå är könsbalansen tillfredsställande. När färre nya doktorander kan anställas, finns en risk för att jämställdhetsmålet sjunker i bakgrunden bland prioriteringsgrunderna, vilket kan leda till en obalans mellan män och kvinnor om man inte är uppmärksam. De flesta lärosäten uppger att de på olika sätt arbetar med jämställdhetsfrågor som ett led i institutionernas arbetsmiljöarbete. Detta är ett arbete som berör samtliga kategorier anställda, och som det är viktigt att engagera doktoranderna i.

För bedömargruppen

Nils Erik Villstrand

Ordförande